Godhetspsykosen och "der Untergang"

När jag läste Lars Berns utmärkta inlägg Godhetspsykosen på hans blogg Anthropocene, hade jag precis läst om slutstriden i Berlin. Visst kan vi lära av historien!

De värsta katastroferna för människorna har som regel orsakats av "idealister" med utopiska och fanatiska ideal. I deras egna ögon har dessa ideal varit goda och till gagn för folket - hur stort lidande de än har kostat och vilka katastrofer de än har orsakat.

"Alla i hela världen bör ha rätt till vård i Sverige, betald av de svenska skattebetalarna."

Tanken slår mig nu när det svenska godhets-etablissemanget uppenbarligen driver det svenska folket mot katastrofens brant. Istället för att acceptera verkligheten driver man sitt ideal om massinvandring än hårdare. Kosta vad det kosta vill! Ett litet land ska vara berett att ta emot och försörja en stormvåg av hundratusentals "flyktingar" från Afrika och Mellersta Östern. Många miljoner vill mer än gärna komma till Sverige om de får chansen. Att det är omöjligt vägrar det svenska etablissemanget att erkänna.

Precis som nationalsocialisterna hellre såg att Tyskland gick under än att erkänna att de stod för en omöjlig uppgift, så ser det svenska etablissemanget hellre att Sverige går under som välfärdsnation, hellre att våldet och de etniska motsättningarna leder till inbördeskrig - hellre än att erkänna att deras ideal är orealistiska och destruktiva.

Adolf Hitler: "Jag är socialist"

Nu är ju i dagarna 70 år sedan slutstriden om Berlin började och det uppmärksammas runt om i Europa och naturligtvis speciellt i Berlin. Redan sommaren 1944 stod det klart för alla ledande beslutsfattare att det bar vara en tidsfråga innan Tyskland var besegrat.

Den totala katastrofen och 100.000-tals döda och skadade hade kunde förhindrats om det tyska ledarskapet hade erkänt det ohjälpliga förestående nederlaget. Istället för att se verkligheten drev man sina ideal ännu hårdare, kosta vad det kosta ville. Bara den helt utsiktslösa slutstriden om Berlin kostade 80.000 sovjetiska soldater livet. 90.000 tyska soldater dödades och ca 200.000 skadades. Många tusentals civila miste livet. Den materiella förstörelsen var ofattbar.

Riksdagshuset i Berlin 1945

Inför slutstriden om Berlin hade Sovjet dragit samman 2,5 miljoner soldater, 6.250 pansarfordon, 7500 flygplan och 41.600 tunga kanoner. Tyskarna hade inte mycket att sätta emot; 800.000 soldater, 800 pansarfordon och ca 100 flygplan. De tyska trupperna bestod av soldater som var utmattade av ständiga reträtter och Volkssturm-enheter med män över 60 år och ungdomar. Att de dessutom led brist på bränsle och ammunition gjorde deras situation helt utsiktslös.

Alla initierade visste att "der Untergang" var ofrånkomlig, men med massmedias hjälp, försökte de med lögner och käcka paroller, i det längsta slå blå dunster i det tyska folket.