Malmöperspektiv - med fokus på ansvar och frihet

söndag, mars 06, 2005

Stort slagsmål mellan lärare och elever i Malmöskola!

I Sydsvenskan kunde man läsa följande den 2/3: ”Ett stort slagsmål mellan lärare och elever utbröt i Sofielundsskolans matsal under lunchen under måndagen. Flera elever deltog i slagsmålet och åtminstone en lärare blev slagen och fick en dansk skalle.”

Kaos, hot eller slagsmål utgör nu ett vardagligt inslag på många Malmöskolor. Den kaotiska situationen håller också på att sprida sig till många gymnasieskolor. Skolledningarna och de ansvariga politikerna gör allt för dölja problemen. När föräldrar och elever undrar hur de ska komma till rätta med problemen, maler de bara sina pedagogiska floskler. För alla, som utan politiska skygglappar har insyn i den svenska skolan, som föräldrar eller skolpersonal, så står det tämligen klart att den kommunala skolan styr mot katastrofens brant. De stora förlorarna är de elever som inte kommer från studiemotiverade miljöer. De andra flyr vid behov till friskolor eller så klarar de sig trots allt p.g.a. sina goda förutsättningar.

Rektorn på Sofielundsskolan, Agneta Bengtsson, säger efter slagsmålet: ”Inget blod syntes och ingen behövde uppsöka sjukhus men det här är allvarligt.”
Hon tyckte faktiskt att det var allvarligt, alltid en välgörande insikt. Men vad är hennes slutsats, vilka åtgärder ska hon kräva och vidta? Naturligtvis riktar hon ingen kritik mot det kollapsade skolsystemet, som hon har som främsta uppgift att försvara. Istället kommer hon med en av de vanliga standardflosklerna som ska ge sken av konstruktiva åtgärder: ”Vi försöker jobba förebyggande och har bland annat en art-grupp med pojkar som tränas i att kontrollera sina aggressioner.”

Tomma politiskt korrekta fraser som i praktiken har visat sig helt verkningslösa när det gäller förändra de grundläggande systemfelen i den svenska skolan. Nu är Sofielundsskolans rektor bara en lydig tjänsteman som fullgör de uppgifter hon är satt att sköta. Hon har Skolverket över sig som kontrollerar att (s)tyrdokumenten efterlevs. De kommunala politiskt tillsatta arbetsgivarna är noga att vid tjänstetillsättningar välja skolledare som inte har kätterska åsikter som strider mot de heliga dogmerna.

De pedagogiska institutionerna vars lärare också främst tycks vara tillsatta på ideologiska meriter, producerar i en aldrig sinande ström ideologiska dokument som passar deras uppdragsgivare. Ett mera passande namn för de pedagogiska institutionerna skulle således vara de ideologiska institutionerna. Myndigheten för skolutveckling är skolpolitikens nationella propagandaorgan som i en aldrig sinande ström producerar kvasipedagogiska slogans. ”Utvecklingen” fokuserar på politiskt korrekta teman: Likställdhet mellan könen och hemspråk. Mer feminism på schemat och mer undervisning på arabiska tycks vara deras patentmedicin på den svenska skolans alla problem. (I den mån de kan se några problem i ”Världens bästa skola”!)

Verkligheten är dock en annan. En brutal och katastrofal verklighet som är en direkt och oundviklig konsekvens av den härskande skolideologin! I Sydsvenskan den 1/3 läser vi:
”En tredjedel av eleverna som börjar på Malmös gymnasier har så dåliga kunskaper i svenska att de behöver extra stöd för att ens klara av undervisningen. Nästan var tredje elev hoppar också av sin utbildning.”
Vad är det som sker i grundskolan egentligen? I Sydsvenskan den 5/3 får vi läsa om en del av den verklighet som skolledningarna gör allt för att förklara som tillfälliga incidenter, istället för att se dem som ofrånkomliga konsekvenser av en havererad skolideologi:

”I onsdags misshandlades fyra högstadiepojkar på Söderkullaskolan av äldre elever på samma skola.” ”En handfraktur, en bruten käke och en hjärnskakning. Det är tre av de skador som pojkarna ådrog sig när tre elever i nian jagade dem och misshandlade dem. -De har varit på oss förr, men skolan har inte märkt någonting, berättar en av pojkarna.”

Fosiepolisen talar om en skola som helt tappat greppet. Förundersökningsledaren talar om en ”enorm inflation av våldsbrott på skolorna”. ”Han ber Söderkullaskolans ledning att ta itu med problematiken på allvar.”

Rektorn Lars Månsson ”är bekymrad över skadorna” och säger vad rektorer bör säga: ”Men nu har vi bra koll på situationen. Skolans konflikthanterare och kuratorer för nu samtal både med dem som misshandlat och de som blivit misshandlade.”

Men han erkänner samtidigt att skolan inte har något maktmedel. De kan inte tvinga förövarna från skolan - i stället måste offren sitta hemma.
”Vi får inte stänga av dem ens för dagen. Då skulle vi bli anmälda till Skolverket", medger rektorn.

Vidare kan vi läsa i Sydsvenskan: ”Pojken med handfrakturen vill inget hellre än att byta skola.- Men det är kö till den jag vill gå på. Om jag ska tillbaka till Söderkullaskolan måste jag veta att inget händer mig.” En annan misshandlad säger: ”-De har varit på oss förr, men skolan har inte märkt någonting, berättar en av pojkarna. Han är just på väg in på sjukhuset för att stabilisera sin käke. Käkbenet är av på ett ställe och har en spricka på ett annat. Pojken får bara inta flytande föda.”

Rektorns analys av läget talar för sig själv och ger inget hopp om förändring: ”- Det här var ett snöbollskrig som urartade.”
Arma elever – arma föräldrar och lärare!

Etiketter:


Pusha