Vi ska inte vara tvingade att försörja parasiter!

Att hjälpa människor som p.g.a. olyckliga omständigheter har hamnat i en situation där de behöver hjälp är något som de flesta kan tänka sig. De kan till och med acceptera att de tvingas till detta, genom att sådan hjälp avtvingas dem via skatter.

Men när stora grupper tar det som en självklar rättighet att andra människor ska försörja dem för all framtid, utan att några krav ställs på dem, står systemet inför sin kollaps!

I Malmö vimlar det av folk som andra tvingas att försörja, sysselsättningsgraden uppgår till enbart ca 64 procent. Enligt 2002 års statistik fanns det i Malmö 16 294 hushåll som erhöll socialbidrag eller 33 873 personer, vilket utgjorde 13% av befolkningen. Notan för skattebetalarna enbart för dessa bidrag var 754 000 000 kronor i Malmö!

När man nu ger sig ut i vårvärmen och tar en promenad genom Rörsjöparken tvingas man till gatlopp genom supande gäng som har ockuperat bänkar och grönytor. På Värnhemstorget har tjogtals utslagna lagt beslag på det offentliga rummet. Även om de som regel inte är våldsamma, stör de, skräpar ner och skrämmer bort skötsamma medborgare.

Nästan undantagslöst lever dessa utslagna på pengar som politikerna avtvingar de hederligt arbetande medborgarna. Detta tillstånd betraktas som en självklar naturlag i den (s)venska modellen. Detta är naturligtvis absurt. Ska några bidrag betalas ut till dessa parasiter ska det vara som ett led i att förändra deras situation, inte för att permanenta deras asocialitet. Naturligtvis ska varje myndig medborgare få leva sitt liv som den vill, så länge de inte skadar andra och så länge de försörjer sig själva. Ingen ska tvingas till arbete, men ingen ska heller då tvingas att försörja dem!

Ännu fler som lever på bidrag som avtvingas den arbetande befolkningens finns bland invandrare från Afrika eller arabisktalande länder! Sysselsättningsgraden hos dessa grupper ligger under 50 procent för män och mycket lägre för kvinnor. Det svenska politiska etablissemanget har under decennier använt ofantliga summor till propaganda för att skylla alla problem på svenskarna. Nu börjar trots allt de offentliga lögnerna bli allt mer uppenbara. T.o.m. vissa socialdemokrater börjar att inse att deras omhuldade lögner inte bara skadar landet utan också hotar deras egen maktställning.

I Sydsvenskan den 27 april kan vi läsa ett illustrativt exempel från verkligheten om att långtidsarbetslösa nobbar erbjudande om praktik. Av 678 praktikplatser är endast 97 tillsatta. Av dem är det endast 23 från AUC (Arbets och utvecklingscenter) i Rosengård, som har 2450 inskrivna! Enhetschefen på AUC I Rosengård konstaterar att arbetsgivarna tappar lusten att ställa platser till förfogande när ingen vill ha dem. ”… ungefär fyra av tio sökande dyker aldrig upp. När praktiksamordnaren kommer ut till arbetsplatserna med en krympt skara praktikanter eller ingen alls, drar arbetsgivarna öronen åt sig.”

Den 28 april har Sydsvenskan ett reportage om stackars M… (gissa hans namn) som har blivit avstängd från A-kassan (som fylls ut med socialbidrag) sedan han missat att komma till kursstarten, eftersom han redan hade en läkartid för ett av sina fyra barn. (Har de ingen mamma?) M som kom till Sverige 1996 har inte haft en enda dags vanligt arbete. De svenska skattebetalarna har dock försörjt honom och hans familj och betalat hans bilmekanikerutbildning men nu säger han:
”Men det verkar som om min enda utväg är att åka tillbaka till Irak där jag arbetade som ekonom. Här får jag inte mycket hjälp.”

Jag tycker att här visar han på en förnuftig lösning. I Irak har de säkert stort behov av utbildade bilmekaniker och erfarna ekonomer i arbetet med att bygga upp det demokratiska Irak!

Det måste bli ett slut på bidrag med automatik. Den som skaffar barn utan att kunna försörja dem ska inte räkna med att andra ska betala! Den perversa socialtjänstlagen måste avskaffas eller göras om i grunden! Socialbidrag ska endast betalas ut efter individuell prövning och vara helt beroende av bidragsgivarnas bedömning och krav. Det ska inte finnas något som kallas rätt till bidrag. Privata välgörenhetsorganisationer (som kan ställa vilka krav de önskar) ska få ett ökat utrymme i samhället.