Självklart ska människor behandlas lika! Men ...

Självklart ska människor behandlas lika! Det är dock uppenbart att många utnyttjar möjligheten att anklaga folk för diskriminering. Det är ett bekvämt sätt att avvisa alla omgivningens krav. Krav som gäller (borde gälla) för alla i samhället oberoende av etniskt ursprung. När en etnisk svensk tillrättavisas i samband med ett störande eller socialt oacceptabelt beteende, ser alla det som något självklart och nödvändigt - ett grundläggande fundament för en fungerande samhällsordning!

När någon med huvudduk blir tillrättavisade på samma grunder, är det mycket troligt att det genast utslungas anklagelser om diskriminering! Inte bara som ett bekvämt sätt att visa ”svennarna” att de inte ska ”ta sig ton”, utan också som en cynisk affärsidé!

Det har ju visat sig att man kan få fantastiska skadestånd genom att provocera fram situationer där man kan anklaga en näringsidkare för rasism. Till sin hjälp har man en skattefinansierad stab av jurister, vars enda levebröd består av att uppspåra ”rasism och etnisk diskriminering”. Det är ju nödvändigt för denna ”diskrimineringsindustri” att visa att de behövs, så att de kan behålla sina jobb och helst också utöka sin organisation (få mer makt och mer anslag).

Till sin hjälp har de en kår av journalister, som nästan undantagslöst och aningslöst tar parti för de ”diskriminerade”. Mediabilden blir en självuppfyllande profetia, då knappast någon i Sverige kan ha undgått att se vilket perfekt och bekvämt verktyg ”diskrimineringsvapnet” är. Både för att kunna uppträda utan ansvar, men också för att få rejäla skadestånd för sitt antisociala eller rentutav kriminella beteende!

Fenomenet har länge varit känt i USA. Tom Wolfe skildrar det bl.a. i sin berömda och mycket läsvärda bok Fåfängans triumf (1988). Affärsidén är lika enkel som lönsam: ”Antidiskrimineringsgruppen” anklagar främst restauranger för diskriminering och organiserar sedan demonstrationer utanför, tills restaurangerna finner det för gott att betala skadestånd. Det var dock nog inte lika illa där som här, eftersom ”antidiskrimineringsgruppen” där förmodligen drevs i privat regi, och inte som här, där våra skattemedel används till ”utpressningen”.

Idag kan vi läsa om att Kapp-Ahl anklagas för etnisk diskriminering. Huruvida det i detta enskilda fall, rör sig om verklig diskriminering eller endast är ett utslag av ovan beskrivna mönster, kan jag naturligtvis inte avgöra på basis av endast tidningsuppgifterna.