Sverige - Den goda viljans paradis!

1993 utkom Lorentz Lyttkens essä - Den goda viljans eget paradis – där framför han tesen att politikernas ”goda vilja” är ett av Sveriges huvudproblem. Nu tolv år senare borde hans tes vara uppenbar för alla. Så fort man öppnar dagstidningen eller lyssnar på nyheterna så bekräftas hans tes. Den goda viljans galenskap löper idag amok.

Det är ju ett välkänt faktum att dagens politiker ständigt försöker att överträffa varandra i godhet. Det ”onda” ska lagstiftas bort och allt som är gott ska befrämjas med regler och bidrag. Det är också ett faktum, om än inte så välkänt, att som regel får inte politiken de verkningar som är avsedda.

Exemplen är många både internationellt och nationellt. Sovjetstatens politik att skapa ett arbetarnas paradis slutade i sin motsats. Det amerikanska alkoholförbudet skapade långt större samhällsproblem än det löste. I Sverige stiftas det nya lagar i hysteriskt takt. Lagar som alla är präglade av den goda viljan men som tyvärr får helt andra resultat än de avsedda.

Kärringväldet i samhället bortser helt från fakta och analys, istället lagstiftar man utifrån tillfälliga känslostormar och önsketänkande. Grundläggande demokratiska rättsprinciper, biologiska fakta och generationers samlade erfarenheter – allt kan förkastas och fördömas på ett ögonblick, efter att kärringarna i riksdagen har fått ett nytt hysteriskt anfall efter att ha sett något snyftreportage i TV. Lösningarna följer alltid samma mönster, förbud och bidrag!

Exemplen är många, men idag kommer jag att tänka på vilka följder den svenska lagstiftningen har fått när det gäller barnens ställning. Den goda viljans absoluta flaggskepp är naturligtvis ”tänk på barnen”-metaforen! Den goda viljan har här haft fritt spelrum. Resultaten har blivit därefter. Barn och ungdomars situation har försämrats i många avseende. Småbarn tvingas att vistas på stökiga dagis större delen av sin vakna tid, skolbarn är tvungna att förvaras i skolor där de vuxna har abdikerat till förmån för hänsynslösa bråkstakar.

Problemet är att de minderåriga rånarna, våldsverkarna, vandalerna och fridstörarna snabbt har lärt sig att utnyttja den välmenande lagstiftningen. De föraktar och hånskrattar åt både den maktlösa polisen, de krypande lärarna och de fnoskiga socialkärringarna. Är det någon vuxen som någon gång har civilkurage att ingripa, riskerar han eller hon att hamna i en ohållbar situation, där både media och rättsmaskineri snabbt brukar liera sig med ligisterna.

Den 4 maj fälldes en pappa i hovrätten för att han hade gett sin styvdotter en örfil, när hon hade spottat honom i ansiktet. Tingsrätten hade friat pappan eftersom den menade att det rörde sig om en befogad tillrättavisning. Tänk på det när du får för dig att tillrättavisa någon fridstörare eller vandal. De kan utsätta dig för både spott och spe utan att du har någon rätt på din sida.

En busschaufför som ingrep när mellanstadiebarnen bråkade och ständigt tryckte på stoppknappen åtalades nyligen för misshandel. Även om inte alla lärare och andra vuxna som har vågat ingripa mot störande minderåriga blir fällda, så är tillfälliga avstängningar inför rättegångarna, feta vinklade tidningsrubriker och långdragna rättegångar tillräckliga för att undergräva det civila samhällets vilja och förmåga att hantera samhällets primära och basala uppgifter.

Nu ska allt överlåtas på det statliga rättsmaskineriet, polisen, som om de kommer, ändå ingenting kan göra. Socialarbetarna, terapeuterna och psykologerna som när de har ältat färdigt, ofta inte har åstadkommit något annat än ett gott skratt hos ligisterna.