Olika beviskrav & absurda straff!

En 47-årig trebarnsfar tar en promenad i Fittja. Han kommer aldrig hem igen. Han blir brutalt överfallen av ett gäng på ett tiotal ungdomar. De är beväpnade med stenar, påkar och kniv. Gänget slår och sparkar mannen. Med en 33 centimeter lång kniv, som enligt rättsläkaren har använts med "avsevärd kraft", knivhuggs han i bröstet och i buken. Knivhuggen leder till att mannen avlider.

Mannen som var från Kina bodde med sin familj i ett litet radhusområde i närheten. En granne beskriver mannen, ”som en mycket skötsam person. Jag har aldrig sett honom skrika på sina barn och han skötte om sitt hus. Han drack inte och jobbade på samma arbetsplats som sin hustru, de var alltid tillsammans.”

Händelsen är tyvärr inte ovanlig i dagens Sverige. Mönstret går igen. Hade det varit etniska svenskar som hade utfört mordet så hade det ganska säkert varit feta rubriker där vi kunnat läsa om ett RASISTISKT MORD! Det hade startats kampanjer och kommittéer. Pressen hade grävt fram allt om gärningsmännen och spekulerat om deras ideologiska motiv.

Nu tiger massmedia om sådana saker och då kan vi vara tämligen säkra på att det inte var etniska svenskar som utförde mordet. Men här är det däremot mycket troligt att det också fanns rasistiska motiv bakom mordet. (Kanske hade offret fel tro.) Vi kan bara försöka att läsa mellan raderna och spekulera (förvisso på goda grunder)

Förövarna är förslagna, de ljuger, de hotar, och de ändrar sina vittnesmål. De vägrar konsekvent berätta och de förstör simkorten till sina mobiltelefoner. Endast fyra åtalas. I onsdags föll de absurda domarna. I Aftonbladet kunde vi läsa: ”en döms för dråp till sluten ungdomsvård i sex månader, en döms för misshandel till ungdomsvård och två frikändes helt.”

Känns det igen? Våldsverkarna och mördarna vet hur de ska domptera och manipulera den svenska ”rättvisan”. I de flesta fall resulterar sådana grova våldsbrott i löjligt korta straff. Trots att våldsverkarnas skuld är ställd utom rimligt tvivel.

Annat är det när det gäller s.k. narkotikabrott. Där har man satt beviskraven orimligt lågt*. Utan att de anklagades skuld är ställd utom rimligt tvivel, döms de till långa fängelsestraff. Det senaste exemplet: Tio år för smuggling av ecstasy och livstids utvisning. Expressen skriver:

”Narkotikan påträffades i november förpackad i pet-flaskor i specialutrymmen i tankarna på de två personbilar som männen kom i. Tullen använde narkotikahund som markerade exakt på samma ställe på båda bilarna. När bränsletankarna sedan undersöktes med fiberoptik hittades plastflaskorna med tabletter och amfetamin.Båda männen nekar till kännedom om narkotikapartiet och säger sig ha fått i uppdrag att föra bilarna till S:t Petersburg.”

Männens förklaring är inte orimlig och deras skuld är knappast ställd utom rimligt tvivel. Men här gäller pöbelns lag.

Den 12 januari dömdes en ex-polis till ”maxstraffet” 10 år för försök till narkotikasmuggling, trots att den medåtalade helt och hållet har tagit på sig ansvaret. Han fick för övrigt det längsta tidsbestämda straffet som kan dömas ut i Sverige – 14 års fängelse – för narkotikasmuggling.
Ex-polisens advokat, Anders Hansson, säger: ”Tingsrätten har helt klart haft för låga beviskrav. Det är ingen cykelstöld det handlar om”.

Läs också om den 22-åriga kvinnan som dömdes till fyra års fängelse och där polisen hade pressat ungdomarna att överdriva sina knarkköp.

Att sälja lite hasch ger mångdubbelt så hårt straff som att under bestialiska och planerade former mörda en oskyldig människa! Detta är orimligt. Med tanke på straffsatserna och beviskraven i narkotikamål, så borde gänget som mördade trebarnsfadern proportionsvis få minst livstids fängelse. (Och livstids utvisning om de inte är svenska medborgare ännu eller om de har dubbelt medborgarskap)

*Om Beviskravet i brottmål: ”Huvudregeln är att samma beviskrav gäller för alla brottmål. Beviskravet har varit utsatt för hård kritik under årens lopp. Kritiken som har riktats mot rättstillämpningen är att det i vissa mål förekommer ett sänkt beviskrav, vilket medför en ökad risk för felaktiga domar. Det är främst narkotikabrott, ekobrott och sexualbrott som varit kärnan i debatten. Högsta domstolen har emellertid fastslagit att trots att det i vissa brottmål förekommer bevissvårigheter är dessa bevissvårigheter inget skäl att sänka beviskravet. Även i svårbevisade mål skall den anklagades skuld vara ställd utom rimligt tvivel.”