Så till Malmös och landets verkliga problem; massinvandringen av personer med totalitära ideal och som hatar våra västerländska frihetsideal. Att detta leder till motsättningar, upplopp och så småningom till inbördeskrig torde snarast vara en regel!
Det är förvånande när vår annars ovanligt klarsynta integrationsminister, Nyamko Sabuni (fp), kände sig lugnad efter sitt besök i
Rosengård. Enligt Skånska Dagbladet trodde hon
”att bråken är ett undantagsfall”. Enligt tidningen sa hon:
”Det som hände berodde på att en polis blev osäker”.För var och en som öppnar ögonen och ser sig omkring i världen och studerar historien, är det uppenbart att detta inte är ett undantagsfall utan den bistra regeln, vilka fromma förhoppningar och blåögda ideal vi än må ha. Upploppen och bränderna i Rosengård är bara början. I
Frankrike där muslimerna, trots allt, som regel är franskspråkiga och har varit i landet betydligt längre tid, har integrationen knappast lyckats. Kulturella motsättningar, bilbränder och upplopp har blivit permanenta inslag i dagens Frankrike. Även i
England är våldsamma motsättningar och upplopp en del av vardagen.
Beror detta på att någon enskild polisman har dragit sitt tjänstevapen vid fel tidpunkt eller finns det kanske andra grundläggande och generella svårigheter, som gör att en auktoritär och totalitär ideologi/religion undantagslöst hamnar i konflikt med andra kulturer? Kan det bero på att dess grundläggande dokument, Koranen, som enligt den grundläggande dogmen inte får ifrågasättas, är fylld av
uppmaningar till våld?
Exemplen förskräcker! I de delar av Europa där islam sedan länge har erövrat sig en plats, borde integrationen ha lyckats. Efter flera hundra år har dock knappast motsättningarna blivit mindre, varken i
Bosnien,
Kosovo eller på
Cypern!
Är det då bara i Europa som integrationen och samlevnaden har misslyckats? Har de lyckats bättre i
Libanon där man har haft mycket mer än tusen år på sig att integreras? Allt tyder på att motsättningarna och konflikten snarare har fördjupats och eskalerat. Hotet om om ett nytt inbördeskrig är ständigt närvarande.
Hur är det då i andra delar av världen? Har samlevnaden mellan hinduer och muslimer lyckats bättre? När Indien blev självständigt utbröt massmord och landets splittrades. Trots det fortsätter hatet och motsättningarna att skörda tusentals offer i både
Indien och
Pakistan.
I det tidigare buddhistiska
Afghanistan har sedan länge buddhismen utplånats och talibanerna fullbordade det hela genom att spränga de legendariska Buddhastatyerna. Om vi flyttar blicken till Afrika blir inte bilden ljusare. I
Nigeria och
Sudan råder sedan länge ett närmast permanent inbördeskrig, där islamisternas totala maktanspråk omöjliggör all fredlig samlevnad.
I
Indonesien mördas kristna och kyrkor bränns. På
Bali lever hinduerna under permanent hot från islamisterna. Det kristna
Östtimor kunde efter lång ockupation och brutal terror, med nöd och näppe frigöra sig från förtrycket.
Exemplen kunde naturligtvis bli långt fler, men jag hoppas att de är tillräckligt många för att talet om ”undantagsfall” åtminstone kan ifrågasättas.
Jag vill dock poängtera att det finns många människor med muslimskt ursprung som vill fly från sina totalitära samhällen och som ärligt och uppriktigt vill ta avstånd från Koranens hatfulla budskap. De vill anamma och kämpa för västerlandets frihetsideal. De ska naturligtvis ges möjlighet att söka asyl i Europa. Ett lysande exempel är
Ayaan Hirsi Ali som skrev manuset till filmen som resulterade i mordet på
Theo van Gogh. Ett annat exempel är den norsk-somaliska debattören
Kadra Yusuf som nyligen kritiserade imamerna i en debattartikel. Två dagar senare
överfölls och misshandlades hon av ett gäng somalier.
Lösningen på problemen är att de som söker asyl ska försäkra att de tar avstånd antidemokratiska våldsbudskap (
se min blogg) och att de som uppenbarligen inte är beredda att följa våra lagar och aktivt bekämpar västerlandets grundläggande frihetsideal omedelbart utvisas (som de somalier som överföll Kadra Yusuf).
Etiketter: Islamiseringen